Ryssloken - Öv100

Go to content
Historik
Ryssloken fick Öresundsvarvet att visa musklerna
av Bengt Nilsson

Under min uppväxttid fick jag på kalas och vid släktträffar ofta höra talas om lastningen av ryssloken på Öresundsvarvet. Med stolthet i rösten berättade gubbarna, med min far i spetsen, att ÖV hade ägt den enda kran i landet som mäktat med dessa lok. De äldres glädje över detta faktum spillde över på den lille grabben också. Tänk att vi varit starkast i Sverige! I vuxen ålder beslöt jag mig för att ta reda på mer om de där loken. Döm om min förvåning när jag kunde konstatera att händelserna skett innan min far ens var född. Han
hade tydligen också blivit hänförd av de äldres berättarkonst.

Efter första världskriget och den därpå följande bolsjevikiska revolutionen stod det nya Sovjetunionen inför enorma problem. Stora delar av dess produktionsmedel och infrastruktur låg förött. Produktionen hade avstannat och kommunikationerna brutit ihop och landet slutat att fungera. Läget förvärrades av att Ryssland blockerades av västmakterna från att handla med den övriga världen. Saken ställdes på sin spets då den nya sovjetregimen deklarerade att den inte tänkte betala utlandsskulder som tidigare regeringar skaffat sig.

Rysslok - Öresundsvarvet, ca 1922.

I januari 1920 hävdes blockaden och svensk industri försökte då slå sig in på den ryska marknaden.

Transportväsendet i Ryssland stod vid denna tid inför ett totalt sammanbrott. Av landets 25000 lok återstod endast en femtedel och några nya var man inte i stånd att bygga. Import av lok sågs som de enda möjliga lösningen och ryska handelsagenter åkte ut i Västeuropa för att hitta lämpliga samarbetspartners. Men inga länder ville ge krediter till den unga statsbildningen. Om den nya regimen föll var man inte säker på att dess efterföljare skulle stå för tidigare ingångna avtal.

Skandinavisk industri var i stort sett intakt då länderna lyckats hålla sig utanför kriget och det var därför naturligt att ryssarna började sondera terrängen här. En rysk handelsdelegation, ledd av folkkommissarien för utrikeshandel Leonid Krasin, anlände till Stockholm och kom där att träffa direktören för en svensk importfirma, Gunnar W Andersson. På uppdrag av några svenska företag gjorde Andersson sig underättad om möjligheterna för svensk industri att göra affärer med ryssarna. Krasin påtalade då sitt lands stora behov av lokomotiv.

Gunnar W Andersson visste sen tidigare att svenska verkstäder inte var speciellt intresserade av en rysk stororder, främst på grund av de korta leveranstiderna som krävdes. Men han lät sig inte nedslås, här var stora affärer på gång. Han beslöt sig för att själv köpa en stor svensk loktillverkare. Med hjälp av eget kapital, banklån och ett förskott från ryssarna såg Andersson en möjlighet att bli verkstadsägare. Kontakt togs med Herman Nydqvist ägare till NOHAB i Trollhättan. Denne var sjuklig och hade inget emot en försäljning av sitt företag.

Gunnar W Andersson kunde nu visa upp för Krasin att han var blivande ägare till NOHAB och med detta intyg i fickan startade en förhandling vars uppgörelse än idag skulle ha gett eko i våra massmedier. Ettusen lok med tendrar till ett pris per lok av 230 000 kr, totalt en affär på 230 miljoner kronor löd den slutgiltiga ordern på. (Tender är en förrådsvagn närmast ångloket och innehåller vatten och bränsle).

Rysslok lastas på fartyget s/s Neebing av Newcastle vid Öresundsvarvet 1922.

Betalningsvillkoren utformades så att sju miljoner skulle erläggas i förskott och resterande belopp vid leverans. Betalningen skulle ske i guld. Med förskottspengar på fickan kunde nu Gunnar W. Andersson köpa Nohab. Guldet skulle fritt levereras ombord på ett svenskt fartyg och i kistor med ryskt ämbetssigill. I november 1920 avseglade från Reval ångfartyget Eskilstuna III med den första guldlasten. Med ombord på den hemliga seglatsen fanns beväpnad svensk polis. Guldet levererades omedelbart till Riksbanken, som också tog på sig att betala Nohabs leverantörer.

Kontraktet var skrivet så att Nohab skulle leverera 850 lok med tendrar före 1921 års slut. Detta skulle visa sig omöjligt. Gunnar W Andersson var tvungen att hitta samarbetspartners för att kunna effektuera sin stora order i tid. Han förvärvade därför Munktells i Eskilstuna och Lidköpings Mekaniska Verkstad samt skaffade sig ett eget järnverk i Forsbacka Jernverk . Men deras kapacitet räckte inte till utan Andersson fick lägga ut legotillverkning på många håll både i och utanför Sverige. En underleverantör var Landskrona Nya Mekaniska som byggde tendrarna.

På grund av ryskt politiskt rävspel reducerades ordern till 500 lok i mars 1921. Hälften av ordern togs över av Tyskland och detta blev ett svårt slag för NOHAB. Efter att NOHAB ställt ett ultimatum att inga fler lok skulle levereras fick företaget en viss kompensation för den annullerade ordern. Ryssordern blev dock aldrig den lysande affär för företaget som det förespeglades vid den första kontraktskrivningen. Elaka tungor säger att den ende som blev rik på kuppen var Gunnar W Andersson.

Öresundsvarvet, ca 1921-1922. Nedan till vänster syns vagnshjul.

Det första loket levererades i september 1921 och överlämnades i Petrograd efter att ha rullat på räls genom Sverige och Finland. Loken hade specialhjul då spårviddskillnaden mellan Sverige och Finland/Ryssland är 89 mm. De första 18 loken gick till Haparanda på detta sätt.

Härifrån fick loken fick loken gå med sin bredare originalhjuluppsättning. Detta transportsätt var dyrt och krångligt och NOHAB beslöt sig för att finna andra transportvägar. Sjövägen vore den bästa om man kunde lösa lastningen av de 50 ton tunga loken. Svenska hamnar inventerades på kranar och det var endast i Landskrona på Öresundsvarvet som det fanns en kran med erforderlig lyftkapacitet. Landskrona Nya Mekaniska och Öresundsvarvet kontrakterades för montering av originalhjulen samt lastning av lok och tendrar. Tio lok med tendrar fick plats på den ombyggda tyska kryssaren Odin när den i december 1921 avseglade mot Reval. Men även detta transportsätt visades sig vara för dyrt och NOHAB
beställde därför en egen kran av Götaverken i Göteborg. Den så kallade Rysskranen var av betydligt enklare modell än Öresundsvarvet men klarade sin uppgift väl. I juli 1922 premiärlastades 11 lok med tendrar på det av ryssarna inhandlade fartyget s/s Neebing av Newcastle. Men härmed var det inte slut med lastningen i Landskrona. Om vintrarna när
Trollhätte kanal var isbelagd användes det skånska alternativet och s/s Neebing blev en återkommande gäst i hamnen i Landskrona.

Över Haparanda rullade 18 lok. Rysskranen i Trollhättan lastade ut 395 lok. Men med Sveriges starkaste kran lyftes 87 lok med tendrar ombord för att styra ut mot Öresunds vågor med Gråen på sin babordssida och Kallbadhuset på styrbordsida.
Back to content