Nedläggningen - Öv100
Historik
Nedläggningen
Öresundsvarvet hade en god orderingång under första hälften av 1970-talet.
Samtal med Kungen, på dennes Eriksgata med en tur till Öresundsvarvet
Eftersom varvet tillhörde Götaverken påverkades ägandeförhållandena av att staten tog över aktiemajoriteten (51 procent) i dessa under sommaren 1976.
Fartyget Nihon, vid 'Urustningen' under de 'goda åren' i början på 1970-talet
I sin historik över verkstadsklubben skriver Kalle Berggren att ”problemet med Öresundsvarvet var den hårda kopplingen till Göteborg och de affärer som man gjorde från den delen av koncernen”. Detta visade sig tydligt när varvet fick bära en del av de kostnader som Götaverken drogs med genom sina placeringar i schweizerfranc.
När den schweiziska valutan skrevs upp blev räntekostnaderna så stora att de drabbade Götaverken svårt. Trots en i grunden god ekonomi och en stor vinst blev resultatet för Öresundsvarvet 68 miljoner i ett bokslut som omfattade ett och ett halvt år 1975/76.
Kalle Berggren i samspråk med Metallklubbens ordförande Gunnar Nilsson
I den varvsproposition som den socialdemokratiske industriministern Rune Johansson lade fram våren 1976 föreskrevs att antalet anställda på varvet skulle reduceras från 3 500 till 3 100 till 1978, och att produktionen skulle reduceras med 17 procent under samma tid. Enligt propositionen kunde varven få statliga lånegarantier som täckte 70 procent av produktionskostnaden för ett fartyg medan varven själva måste stå för resten. Detta betydde för Öresundsvarvets del att det inte fanns utrymme att göra investeringar.
Valet 1976 blev en seger för de borgerliga partierna, och centerpartisten Nils G. Åsling blev ny industriminister. Han tillsatte en analysgrupp om varvens situation. Gruppen var klar med sitt arbete i februari 1977. Om Öresundsvarvet konstaterades bland annat att varvets ”produktionsapparat är väl avpassad till att genomföra ett blandat produktprogram” men att dess ” produktionsapparat inte är lika modern som de övriga storvarvens”.
Industriminister Nils G Åsling, som ofta fick namnet 'Nils G Usling' för att vara den som kom att personifiera nedläggningen
Analysgruppens utlåtande möttes med skarp kritik i Landskrona. Varvsledningen menade att gruppen inte var tillräckligt informerad om varvets ekonomiska förutsättningar, och att den inte tagit hänsyn till varvets betydelse för arbetsmarknaden i Landskrona. Även de fackliga organisationerna på varvet reagerade starkt och de menade att Öresundsvarvet fick offra sig för Göteborgsintressen.
Den dåliga orderingången och de svaga prognoserna för svensk varvsindustri gjorde sig allt mer påminda under 1977. Svenska Varv, som bildats under sommaren, tog under hösten kontakt med industriministern för att diskutera läget. För första gången nämndes att det kanske skulle bli nödvändigt att lägga ned något av storvarven. Efter flera turer och ytterligare utredningar yttrade sig regeringen under sommaren 1978 om att Öresundsvarvet och Arendal skulle sluta med att bygga nya fartyg, men finnas kvar som verkstäder med ett mindre antal anställda.
När varvskrisens verkningar blev kännbara i Landskrona mot slutet av 1976 tillsattes en lokal varvskommitté av kommunfullmäktige. Förutom ledande kommunalpolitiker och riksdagsmän ingick bland annat representanter för varvsledningen, fackliga representanter samt kommunaltjänstemän. Kommittén beställde en utredning av forskare på Lunds universitet för att kunna överblicka följderna av en varvsnedläggning.
När forskarna presenterade sina resultat målades en dyster bild av Landskrona utan något varv. Öresundsvarvet betydde mycket för sysselsättningen; hälften av den arbetsföra befolkningen var beroende av varvet. Men en nedläggning skulle också drabba bostadssituationen, detaljhandeln och skatteintäkterna. Särskilt stora skulle också konsekvenserna bli för ungdomarna. Även skolan skulle drabbas svårt med färre klasser och lärare.
En av många resor av 'Landskronafolk' för att 'Rädda Varven'
Den första stora demonstrationen i syfte att försöka rädda Öresundsvarvet organiserades i februari 1977 av fackföreningarna på varvet. Uppslutningen blev stor; uppskattningsvis 10 000 deltog i manifestationen.
Samling på Rådhustorget för en av många manifestationer för att rädda varvet
En särskild demonstration gjorde spelarna i Landskrona BoIs i samband med en match i Göteborg mot IFK Göteborg. När banderollen med texten Rädda varven visades på Nya Ullevi blev stödet från läktarna massivt. Kritiken mot Svenska Varvs strukturplan var mycket stor, inte minst i Landskrona där argumenten för att rädda kvar Öresundsvarvet bland annat formulerades skarpt av varvschefen Hans G. Forsberg. Landshövdingen Nils Hörjel uttryckte sig om möjligt ännu skarpare när han inför industriministern fastslog att det var frågan om att lägga ned en hel kommun.
Landskrona BoIS på Nya Ullevi den 9 april 1977. Okänd fotograf
Under sommaren 1978 sökte industriminister Åsling riksdagens stöd för att staten skulle gå in med kreditgarantier, avskrivningslån och stöd till alternativ produktion. För Öresundvarvets del innebar beslutet att varvet inte längre skulle bygga nya fartyg och att 350 arbeten skulle bort. Reaktionerna från Landskronas sida var bland annat att visa att varvet hade stor kapacitet att bygga specialfartyg. I varvspropositionen som lades fram på hösten av Åslings efterträdare, folkpartisten Erik Huss, föreslogs att Öresundsvarvet skulle bibehålla produktionen av nya fartyg men att arbetsstyrkan skulle reduceras till 2 500.
Oron för en nedläggning av Öresundsvarvet sköt fart igen efter att Svenska Varv gjort en utredning om varvens framtid. I början av 1980 fattade koncernen beslut om att varvet skulle läggas ned.
Varslet
Dagen efter demonstrerade 15 000 Landskronabor mot beslutet.
Främre delen av demonstrationståget med uppskattningsvis 15000 deltagare
Historikern Bo Stråth framhåller det intressanta i att också företagsledningen deltog och att den ställde upp på arbetarnas sida mot planerna på att lägga ned varvet. Några dagar senare avgick direktör Hans G Forsberg, eftersom han inte ville ”bli någon nedläggningsdirektör”.
Varvsdirektör Hans G Forsberg tackar för sig...
Under våren föreslog Åsling, som nu åter blivit industriminister, i en proposition att Öresundsvarvet skulle läggas ned. Trots att en riksdagsmajoritet röstade emot detta beslutade Svenska Varv senare under året att verksamheten skulle upphöra 1983.
Sista båten, fartygsbygge 283, Woendrecht lämnar Varvet och Landskrona
