Öv IF - Korpen - Öv100
Fritid
Öresundsvarvets IF
ÖvIF var en korporationsidrottsförening med syftet att ge dem som arbetade på Öresundsvarvet möjlighet att regelbundet kunna utöva idrott, för god hälsa och kamratanda.
Då korpidrotten kom till Sverige
Stockholmsolympiaden 1912, även kallad solkensolympiaden, blev ett stort genombrott för Sverige som idrottsnation. Visst, Sverige hade tidigare visat upp sig på den idrottsliga kartan, med goda resultat, bland annat redan under de inofficiella olympiska spelen 1906 i Aten och de officiella 1908 i London, men det var när facklan brann över gamla svedala som idrotten hittade ut till den breda massan. På arbetsplatser runtom i landet bildades det idrottsföreningar, så kallade korporationsidrottsföreningar, där anställda inom diverse yrkesgrupper började tävla både internt inom t.ex. företaget eller mot utomstående föreningar. Till en början var det främst yrkesgrupper med fysiskt krävande arbeten som ingick i denna rörelse, men den växte snabbt och spred sig. 1918 bildades SYK, Stockholms yrkeskorporationers idrottssammanslutning, som ett resultat på den ständigt ökande korporationsidrotten inom polis- och brandkår, men även Stockholms spårvägspersonals idrottsförening anslöt sig till denna organisation.
Man får dock inte glömma att det här med korporationsidrott hade tjuvstartat redan runt sekelskiftet och pionjärer för denna verksamhet var regementenas idrottsföreningar, men även sotare i Stockholm och hantverkare i Landskrona var tidiga i sammanhanget.
Svenska Korporationsidrottsförbundet
1940-talet var årtiondet då svensken skulle bli mer medveten om fördelarna med ett hälsosamt och aktivt liv. Detta visar sig tydligt om man tittar tillbaka på korporationsidrottens historia, det var nämligen under denna tid, närmare bestämt år 1944, som Stockholms Yrkeskorporationers Idrottssammanslutning ombildades till Stockholms Korporationsidrottsförbund och endast ett år senare föddes Svenska Korporationsidrottsförbundet. Korpen, som snabbt blev den muntliga benämningen (dock dröjde det ända tills 1989 innan det officiella namnet ändrades till Korpen Svenska Motionsidrottsförbundet), införde kort efter sin tillblivelse de s.k. folkidrottsveckorna och det var genom dem som korpidrotten lämnade ställningen att endast vara arbetsplatsrelaterat till att finnas där för gemene man.
1976 blev Svenska Korporationsidrottsförbundet medlem i Riksidrottsförbundet.
Öresundsvarvet och idrotten
På i stort sett alla arbetsplatser, små som stora, finns det personer som gillar idrott eller andra sociala aktiviteter och Öresundsvarvet var inget undantag. Vi människor trivs i sällskap med likasinnade och det finns ingen bättre inkörsport till vänskap än att vid första anblick ha något att prata om.
Under de första decennierna i Öresundsvarvets historia så fanns det ingen officiell idrottsförening. Detta faktum hindrade med största sannolikhet inte de anställda från att knyta band med varandra och utföra diverse fritidssysselsättningar, såsom idrottsliga aktiviteter, och gissningsvis så var det dessa förgrundsgestalter som lade skrovet för det bygge som så småningom skulle sjösättas mitt under brinnande världskrig.
Tordagen den 29 juli 1943
En grupp på ett, för mig, okänt antal personer satte sig ner en sommardag i Landskrona 1943 vid ett bord i en möteslokal för att underteckna ett dokument som skulle gå till både lokal idrotts- och arbetarhistoria, nämligen stiftandet av Öresundsvarvets Idrottsförening. Datumet var torsdagen den 29 juli.
Hur stämningen var under mötet och vilka ord som växlades har jag ingen som helst aningen om, inte heller vad som bjöds till kaffet, men jag är rätt säker på att glädjen hos de fysiskt aktiva var mycket stor och att samtliga av de nya föreningsmedlemmarna såg ljust på framtiden och längtade efter att få komma igång med de sportsliga aktiviteterna.
Frågan angående en idrottsförening hade varit, vad jag har förstått, uppe flertalet gånger tidigare men andra ämnen hade prioriterats och situationen ute i Europa gjorde det säkert inte lättare för de idrottsintresserade varvsarbetarna att motivera beslutstagarna. Det som slutligen fick skutan att ta vind var troligtvis den rådande hälsosatsningen som under denna tidsperiod ägde rum i vårt avlånga land, bredvid allt elände ute i den vida världen.
En förstående direktion
När väl beslutet att bilda en idrottsförening hade klubbats tog arbetet fart och alla inblandade parter visste vad som behövde göras och det gjordes exemplariskt. En förstående direktion bistod på ett föredömligt sätt föreningen ekonomiskt så att medlemskap kunde erhållas för en liten avgift, och medlemmarna strömmade in och med dem de goda resultaten som år efter år placerade ÖvIF i stort sett alltid högst upp i de idrottsliga tabellerna.
Föreningens första styrelse bestod av Knut Borgelin, Frans Smidt, Harry Eek, Folke Härd, Sven Larsson och Sven Rudolfsson.
Styrelsen för Öv IF år 1961
Fotboll och bordtennis
De första åren så var föreningen begränsad till endast bordtennis under vinterhalvåret och fotboll under sommarhalvåret och det berodde verkligen inte på lågt intresse, nej anledningen var bristen på acceptabla idrottsplatser och inomhuslokaler.
Ping-pong lirarna höll till i en källarlokal på Fröjdenborgsgatan och där smattrade och smashades det förfullt, men några ballongplockningar var det inte tal om då det inte var särskilt hög i tak. Bordtennisen bedrevs till en början enbart internt inom varvets personal i form av klubbmästerskap, lagtävlingar och cuper. Anledning var som sagt bristen på lämplig inomhuslokal. Det dröjde dock inte allt för länge innan lokalen byggdes om och de glada bordtennisspelarna kunde mäta sina styrkor gentemot andra föreningar. Så tidigt som 1947 kunde varvet stoltsera med sex stycken lag i korpserien.
Fotbollsspelarna däremot figurerade direkt från start både i interna matcher och mästerskap samt ute i korpserien och det med flera framgångsrika lag som från första stund placerade föreningen högt i tabellerna. Både 1945 och 1946 vann de två varvslagen sina respektive serier och i takt med att åren gick fylldes förening på med fler lag som gjorde gott ifrån sig. Kulmen nåddes 1976 då hela femton lag representerade varvet i korpserien och i det inhemska ÖV-mästerskapet 1977 hittades inte mindre än sjutton lag.
Föreningen växte
Fem år med fotboll och bordtennis som de enda aktiviteterna utökades föreningen 1948 med varpa, friidrott och orientering, och som sin vana trogen gick det utmärkt för de atletiska båtbyggarna även i dessa sporter.
1950 beträdde ÖvIF nästa idrott, dragkamp. Få grenar är så prestigeladdade och testosteronstinna som just dragkamp, sett ur ett sportsligt och inte genusperspektiv, och här kommer ett roligt utdrag ur Talröret årgång 5 nr 4 december 1950;
”Varvet tog upp en ny gren i år. Dragkamp. På korprevyn, vilket gick av stapeln på idrottsplatsen i somras, skulle mästarna i dragkamp koras. Striden har alltid stått mellan hamnarbetarna och sockerbruksarbetarna. Vi erhöllo vetskap om detta och ställde upp med ett lag. När vi anmälde laget fnyste hamnarbetarna åt oss och menade att vi var som en lus i en vattenpöl i förhållande till 100 kg bjässarna från hamn och socker. Hamnarbetarna tränade varje middag, men varvets gubbar som i allmänhet äro kända för att ta saker och ting lugnt och metodiskt räds ej för detta utan använde sin måltidsrast som vanligt. Utan att ha hållit i ett rep och aldrig varit med i en dragkamp ställde Tegnér, Green, Nils Nilsson, Uno Påhlsson, Gösta och Allan Andersson samt Albin Lindfors upp med Ove Lindeberg som ledare.
Man kunde bli rädd utan att känna sig feg när man såg hamnarbetarna komma ut och fatta i repen. De kom med armarna precis som om de hade kuddar inunder. Rädes ej Du lilla hop, sa Lindeberg till de våra och så blev det klart för dragning. Varvet kände lite försiktigt först på dom, sedan blev spänningen större i repet, men sedan skulle Ni sett. Hamnarbetarna föllo som mogna päron och deras lagledare hade tårarna i ögonen men det var inte så underligt för vid sidan stod hans fru och småmyste mot honom. Det var slagna män som lämnade arenan och hur det gick för sockerbruket skall vi inte tala om, det var nästan värre. Varvet blev landskronamästare, så liten tuva kan stjälpa stora lass och för att reta motståndarna så drog tre av de våra med gymnastikskor på gräsmattan.”
Utvecklingen fortsatte och år 1952 tillkom bridge, som snabbt blev mycket populärt bland både arbetare och tjänstemän. Bridge, som är ett kortspel, blev en välkommen kontrast till de mer fysiska aktiviteterna i föreningen.
1953 gick ridån upp för, dem som gissningsvis kände en viss anknytning till Errol Flynn och hans klassiska tolkning av den fredlöse hjälten i Sherwoodskogen, bågskytte. Att varvsarbetare är precisa i sitt yrke visade de även på bågskyttesbanan, där de direkt från begynnelsen tog hem segrar och andra fina placeringar. Samma år som bågskytte introducerades i föreningen kom en annan idrott som även den, med lite fantasi, kan föra tankarna till Robin Hood och hans fredlösa kumpaner, terränglöpning. Där blev det lagseger direkt i korpklassen. Ytterligare en sport presenterades i föreningen detta år, handboll, och där blev det serieseger samt en silvermedalj i cupen.
1959 gjorde korphockey, även känt som hockey-bockey eller rinkbandy, entré i ÖvIF. Två lag representerade varvet under debutsäsongen, i varsin grupp á sju lag, och det hela slutade med serieseger för det ena av lagen men lite sämre för det andra.
1960 var det dags för den ”vita sporten” att slå sig in i föreningen. Styrelsen var skeptiskt inför beslutet, då tennis alltid har förknippats med överklassen , men överraskades positivt av det stora deltagande som tennisen lockade. Tennisspelarna höll till på varvets egen bana ute i Saxtorpsskogen, men vid större evenemang och seriematcher hyrde man in sig på tennisanläggningen vid Landskrona IP.
Ny lokal
1961 var det dags för ÖvIF att lämna källaren på Fröjdenborgsgatan och flytta in i en nybyggd lokal belägen på Kapellvägen 10 i Larviområdet. Fördelen, förutom storleken, var att beslutet att flytta in var taget innan huset stod färdigt och på så vis inreddes lokalen efter föreningens önskemål. Utöver plats för två stycken bordtennisbord innefattade lokalen mötesrum, torkrum, tvättrum, duschar och pentry. Invigningen av lokalen ägde rum den 17 mars.
Föreningen fortsatte att växa
Korpidrotten i Landskrona växte och nya aktiviteter introducerades på programmet. Givetvis var ÖvIF inte sena med att haka på trenden.
1961 tillkom både mini-golf, även känt som bangolf, och gång. Mini-golf gänget roade sig på banorna vid Halvmånen och gångarna gick var de kände för, men tävlingarna hölls på den kända Säbyrundan.
1962 presenterades vollyboll att representera föreningen och ett glatt sexmannalag skötte sig med den äran i serien. Endast några få poäng släppte de ifrån sig.
Detta år togs även motionsgymnastik in som en gren i föreningen, efter citat; ”påtryckningar från stillasittande kontorsmänniskor”. Träningen hölls till en början i Gustav Adolfsskolans gymnastiksal en gång i veckan men flyttade runt efterhand där det fanns åtkomst till lediga lokaler.
1965 var det badmintonens tur att slå sig in i ÖvIF. Ett försök att få in idrotten i föreningen hade gjorts ett par år tidigare men det var från och med detta år som badmintonen blev en officiell aktivitet.
1968 kunde man läsa rodd på programmet. I samarbete med Landskrona Roddklubb utövade ett 25-tal varvsarbetare motionsrodd i träningssyfte. Det tog dock inte lång tid förrän ÖvIF hade representanter ute på tävlingsbanan.
1970 öppnade en bowlinghall upp i Landskrona och korpidrotten var genast där med stort intresse, så även ÖvIF. Under debutsäsongen deltog föreningen med hela 12 stycken tremannalag.
1972 kunde man i Talröret för första gången läsa om cykling i tävlingssammanhang och att det fanns ett par cyklister som representerade ÖvIF. Om detta var året som cykelsporten blev en del av föreningen vill jag låta vara osagt.
1974 annonserades en intresseundersökning angående golf i Talröret och gissningsvis kunde man skriva in golfen som en aktivitet i föreningen detta år.
Lokal version 3.0
1975 började arbetet med att hitta en ny lokal. Den fjorton år gamla lokalen på Kapellvägen höll utmärkt vad gällande skick men utrymmet räckte inte till för den ständigt eskalerande föreningen. En del intressanta platser skannades av innan man fann vad man sökte i Karl XV huset, vid Rådmansgatan och Borgmästaregatan. Den 10 april 1976 invigdes den lokalen på 650 m², efter en tids ombyggnation, och där kunde man finna en motionshall för gymnastik, konditions- och styrketräning, flera bordtennisbord, biljardbord, omklädningsrum med duschar och bastu, materialrum, sammanträdeslokal samt fikarum.
Föreningen fortsatte sin vana trogen att växa
1977 kastade någon ut ett förslag på att starta upp en sportfiskesektion och det nappade både föreningen och fiskeintresserade på.
1979 öppnades dörren för squash, som skulle visa sig bli den sista aktiviteten som togs in i föreningen. Squashspelarna höll till på Hotell Öresund.
Öresundsvarvets Skytteförening
Öresundsvarvets Skytteförening bildades 1940, alltså tre år tidigare än idrottsföreningen, och representerades under alla åren som den verkade av framgångsrika skyttar. De pricksäkra varvsarbetarna tävlade framförallt i korporationsskyttet men även i interna och externa varvsmästerskap. Fram till mitten av 1960-talet gick de båda föreningarna sida vid sida och i Talröret kunde man läsa om de båda under varsin rubrik, men från denna tid och framåt hamnade skyttet under ÖvIF i tidningen. Jag har inte lyckats hitta något om en sammanslagning men gissningsvis var så fallet, och skytte blev en sektion inom idrottsföreningen.
